Orvar ❤
Det gör så ont i mig, i hela kroppen, det är ett hål i mitt bröst, en tomhet. Jag tror inte man kan förstå saknaden av ett djur om man inte haft ett själv, tomrummet dom lämnar efter sig när dom inte finns mer. Det är ju en familjemedlem.
Igår fick Orvar somna in efter att snabbt blivit dålig i torsdags natt och efter många vändor till veterinär och luska ut vad det var slutade det med att han fick somna in igår. Han låg i min famn och jag la hans huvud mot mitt bröst så han skulle få lyssna på mina hjärtslag och förhoppningsvis känna ett lugn. Det är det värsta jag varit med om, att känna hur han blev mer och mer lealös för att till slut inte finnas mer. Att ta det här beslutet var det tuffaste jag och Niklas någonsin behövt att ta, men han mår bra nu, han behöver inte ha ont mer, jag intalar mig det och det är väl en liten tröst i allt.
Livet kan verkligen vända så snabbt, vi har pratat om att orvar skulle bli gammal. Livia och han skulle få växa upp tillsammans och skapa massa härliga minnen, men det blev inte så. Livet hade en annan vändning.
Orvar vår goa, knäppa, kärleksfulla, älskade katt. Jag tror inte det var någon du inte charmade med din goa personlighet, du älskade när det kom folk på besök, du älskade att vara med i duschen (till en annans frustration ibland eftersom du gick och skvätte ner hela hemmet efteråt), du låg nära när vi inte mådde bra och ville ligga mellan oss i sängen på nätterna och gav oss så mycket värme och kärlek. Du var både vår och Elsas trygghet. Vi fick 8 år med dig, och jag är så tacksam för dom 8 åren. Vi glömmer dig aldrig!
Kommentarer
Trackback
