Hur är allt nu?

Hej på er, nu har vår lila tjej funnits med oss i ca 3,5 vecka redan. Det känns som små mycket längre sedan jag låg där i sängen på förlossningen och det känns som att hon funnits med oss mycket längre än hon har. Tiden går sjukt fort. Nu kanske ni undrar hur allt är, eller inte, men här kommer en liten uppdatering. 

Hon växer på som hon ska, vi hade bvc hemma hos oss en vecka efter hon föddes som ett första besök där hon vägdes, tog huvudmått och vi fick information om bvc och ställa massa frågor. Vi var tillbaka till bvc en vecka efter hembesöket för att kolla så att allt gick åt rätt håll med vikten och så, hon hade spytt och bajsat så otroligt mycket så vi ville ha en extra koll. Och allt såg bra ut, hon väger nu ca 4400g och är 54 cm lång så hon har växt på bra på dom här 3,5 veckorna som gått! Hon ligger ett steg över medelkurvan och lite mer över i vikt så hon får i sig bra.

Det är otroligt vad fort man kommer in i rollen som mamma och pappa och idag är första dagen jag varit själv med henne då Niklas började jobba idag. Det har gått bra men allt tar längre tid och blir lite krångligare när inte Niklas är hemma. Men vi kommer nog in i det snart. Jag var på mvc idag för lite efterkontroll och kollade blodtryck, blodvärde och vikt. Jag ligger lite under i blodvärde men det behövde inte åtgärdas, bara hållas lite koll på om jag blir mycket tröttare. Jag har gått ner i vikt till mindre än vad jag startade på vid graviditeten.

Livia sover bra, hon vaknar bara 2 ggr under natten. En gång vid 1-2 och en gång vid 4-5. Jag ska inte sticka under stol med att man är lite trött men ska inte klaga, hon sover bra.







Förlossningsberättelse

Nu har hon funnits hos oss nästan en vecka vårt lilla hjärta, och det är otroligt vad man kan älska någon så mycket som både jag och hennes pappa gör! Jag tänkte dela med mig av hur allt gick till för en vecka sedan när det startade för oss.

Jag började få värkar runt kl 02-03 natten mellan söndag och måndag (29-30/3). Vi hade tagit en långpromenad på söndag eftermiddag för att se om det kunde dra igång något vilket det gjorde! Vid 4 vaknar jag och känner att det känns blött i trosan och tar mig till badrummet där det forsar ut något blött vilket jag misstänkte var vattnet. Ringer till förlossningen och blir ombedd att stanna hemma till värkarna blir tätare, blir inte det, så ringer in igen senare under morgonen och då säger dom att jag ska komma in för kontroll. Dom säger då att dom inte kan se att vattnet har gått (mycket märkligt tyckte jag) och skickar därför hem oss igen tills värkarna blir tätare. Dom blir det emellanåt men kom oftast med 6-7 min mellanrum under hela måndagen, men vid midnatt mellan mån och tisd (30-31/3) eskalerade värkarna i smärta (hade fortfarande 6-7 min mellanrum) och det gjorde så ont så Niklas fick ringa in för jag kunde inte prata, smärtorna tog över. Vi fick då komma in för kontroll för ev inläggning vilket jag fick eftersom jag var öppen 3-4 cm och hade sådana smärtor. Jag fick bada (var som ett litet sparum som var väldigt mysigt och avkopplande) vilket hjälpte mot smärtan till viss del men började också spy här och mycket av krafterna försvann. Fick lite senare lustgas som hjälpte lite mot smärtan från värkarna men fick ytterligare lite senare epidural insatt och jag kunde äntligen sova och samla lite kraft, här emellan hade dom satt in värkstimulerande dropp. Spydde flera gånger under förlossningen, fick dropp för att orka, fick sätta om epiduralen då påfyllningen inte hjälpte, men amen för den alltså haha. Började krysta runt kl: 12 på måndagen den 31/3 och hon var ute kl 13.30 efter mååånga timmar från start till mål. Provade både med att sitta på pall, ligga på sidan i sängen och på rygg i sängen som det slutligen blev tills hon var ute. Jag svimmade lite efter allt var klart och jag skulle duscha av mig, fick då äntligen sova någon timme innan jag blev upprullad till bb/eftervården där Niklas inte fick vara med. Hon hade bajsat i fostervattnet vilket dom kan göra om dom blir stressade och därför ville dom ha kvar oss 12 h iaf. Jag fick bo i ett rum med en annan nyförlöst kvinna med en skrikande bebis så blev kanske 2 h sömn där med. Men nu är hon här och vi har fått vara hemma med pappsen nästan en vecka. 

Det är en omställning och den lilla damen är den som styr, men vi är nöjda med att få vara i vår lilla bebisbubbla och bara vara med henne och lära känna underverket som legat i min mage i 9 månader. Det är stort att äntligen få träffas på utsidan! Måste säga att kvinnokroppen är så häftig, den klarar så mycket och återhämtar sig otroligt fort ändå. Jag har fortfarande lite ont men det blir bättre och magen har försvunnit ganska mycket.








RSS 2.0