Jag måste säga att det har varit mer psykiskt påfrestande än jag trodde att jag skulle uppleva, och såklart även fysiskt. Visst att jag var beredd på mindre sömn och så men inte mina känslosvallningar, jag har kunnat börja gråta för minsta lilla motgång/eller bara saker jag upplevt jobbiga i min omgivning. Jag har känt mig otillräcklig många ggr när hon skrikit mitt i natten och jag provat allt men inte vetat vad det är osv. Men det har samtidigt varit så mycket kärlek från och till denna lilla minimänniska! Och allt är värt det för henne. 

Något jag inte var beredd på första tiden efter förlossningen var ändå smärtorna jag hade där nere, det gjorde ont när jag låg, gick, stod och satt. Jag kunde inte stå längre stunder för då började det pulsera och bli som ett tryck nedåt. Den stora smärtan försvann ändå ganska snabbt, den var nog borta ca 2,5 v efter förlossningen. Jag blev även förvånad över att jag hade så svårt att göra nr 2 på toaletten. Så när den stora smärtan släppte där nere blev jag förstoppad, men med lite laktulos gick det över snabbt. Och när det släppt fick jag mjölkstockning/mjölkstas med 39 graders feber. Ja ni hör ju vilka trevliga veckor jag hade fysiskt. Och allt det här var jag inte riktigt beredd på. 

Men det har också varit en sån mysig tid, och Niklas var hemma i 3 veckor så vi fick en fin start tillsammans.

Livia har blivit mer vaken under den här första månaden. Hon tittar mycket på allt (speciellt mörka färger vilket gjorde mig förvånad, trodde dom ville se färgglada saker) och vill vara med. Hon tittar mer på sin omgivning och vill bli mer sysselsatt, men hon älskar också att bara ligga och mysa, vilket jag älskar och försöker ta tillvara på. Hon har redan en sån rolig personlighet, bestämd oj oj, det har vi redan känt av, hon har också otroligt mycket minspel för sig och vi kan sitta och titta och skratta för att hon är så söt när hon gör sina miner. Hon har börjat le, är väl inte av vilje än men jag vill tro att hon ler åt oss, hon är så söt när hon gör det och små smilegropar tittar fram. Livia har under den här första månaden både klippt tungbandet och läppbandet pga lite svårigheter med amningen (ytterligare en sak som varit tuffare än jag trott). Båda var för korta så vi blev rekommenderade att klippa. Det gick väldigt smidigt och hon märkte knappt av det. Det blödde inte mycket heller och hon kunde äta direkt efter. Det har underlättat amningen lite, men vi kämpar på med det än. Hon har börjat ta napp nu också vilket är väldigt skönt.

Ja det var en liten uppdatering. Får inte med allt men detta är upplevelserna i stora drag den första månaden.