Bebis: Vi har nu gått in i gravidvecka 41 och mamma tycker att det är orättvist att hon ska behöva vänta för hon längtar så mycket nu. Men det finns faktiskt fördelar med att gå över tiden. Ju längre tid mamma är gravid desto mer mognar både hennes och min kropp. Hormonet relaxin som utsöndras för att mjuka upp mammas bäckenbotten får chans att mjuka upp den ytterligare, vilket kan göra förlossningen smidigare. Dessutom mjuknar livmodermunnen och börjar öppna sig. Det gör kroppen ännu mer beredd på att föda barn. De flesta bebisar föds innan de är överburna, det vill säga innan graviditsvecka 43. Förutsatt att vi båda mår bra är det bäst för mamma om hennes kropp får styra och att förlossningen kommer igång naturligt, även om det dröjer lite längre än vi vill.

 

Jag:Nu har ditt förlossningsdatum passerat och du börjar undra om bebisen har tänkt stanna i din mage för alltid..? Men nästan 90% av alla gravida kvinnor som passerat sitt förlossningsdatum föder innan de går in i vecka 42 (41+6). Det innebär att ni snart är i mål, så ha tålamod, bebisen kommer med all säkerhet att komma ut. Om det känns jobbigt kan det vara bra att ha en eller flera målbilder. Tänk tex på ditt första möte med barnet, första gången du badar ditt barn eller när du ser ditt barn le för första gången.

 

Mina upplevelser: Det är exaakt som det står här ovan, jag tänker ska hon stanna där inne för evigt för nu dom sista veckorna och speciellt den sista har gått såå långsamt..jag sitter i princip bara och väntar på att det ska dra igång och det tar på psyket. Dom två föregående nätterna har jag vaknat av värkar och sammmandragningar och tänkt att yes nu äntligen drar det igång, men sen har det lugnat ner sig och dom har varit borta på morgonen (inatt sov jag hela natten vilket inte hänt på länge, vilket kankse är ett tecken på att det närmar sig och min kropp förberedde sig, vi kan ju hoppas), dom har däremot kommit tillbaka på eftermiddag/kväll igen så jag försöker tänka att kroppen iaf tränar och att det närmar sig. Men nu får hon gärna komma tycker både jag och pappa. Jag hoppas hon kommer innan nästa vecka iaf. Jag vill inget hellre än att få träffa vårt barn nu och lära känna vem det är som legat där inne så länge, jag vill också få tillbaka mig själv och sluta må illa och få tillbaka energi som sinat ordentligt på sistone, inte så konstigt som höggravid dock. Men vi får se när hon behagar komma, det är bara att åka med. Förresten har jag skrivit om bristningar någon gång tidigare och sagt att jag klarat mig bra, och det har jag väl fortfarande tycker jag, men jag har fått en på sidan som syns på bilden ovan, men det stör mig inte, bara ett konstaterande jag gjort.